tillbaka

Barometern  sommaren 2000

Skyr rampljuset i mediernas fokus

Sven-Erik Karlsson ser ingen nytta med sin offentlighet

KALMAR

Det här är polisen som mitt i medieljuset står. Men han började, likt visans polis, med att stå mitt i gatan och visa hur man kör och visa hur man går.

Det var vid Norrtull i Stockholm på 1960-talet. Manschetterna viftade vita över Volvo Amazoner, folkvagnsbubblor, Opel Kapitäner och DKW:ar och visselpipan hördes från Sveavägen till Norra Stationsgatan.

Det var före Essingeleden och avgasreningen och efter ett pass i trafiken var unge konstapel Karlsson spyfärdig.

Men låt oss börja i nuet.

– Ja, vi hade förhört 16-åringen tre gånger. Han erkände i det fjärde.

Innan Sven-Erik Karlsson stänger av mobilen svarar han på frågor från en journalist i andra ändan av luren. Vi sitter i tjänsterummet hos polisens presstalesman. Några hundra meter bort förbereds samtidigt häktningsförhandlingarna mot den sextonårige pojke som erkänt han utdelat de dödande huggen mot tioåriga Karolina Johansson i Orrefors.

– De flesta journalister som ringer, ringer för att få sina egna utredningar bekräftade, säger Sven-Erik Karlsson.

För det mesta med rent fantasifulla uppgifter.

– Ibland har de på fötterna. Fast det spelar ingen roll. Jag kan inte bekräfta något utan ett okej från förundersökningsledaren.

Tillbaka till Stockholmstiden. Då fick en polis stå upp när överkonstapeln fördelade arbetet. Cheferna förr, säger Sven-Erik Karlsson, var mer som en kontrollorganisation som skulle se till att de dumma underordnade utförde det de hade fått order att utföra.

 

Där någonstans vaknade det fackliga medvetandet som med tiden skulle föra honom till Polisförbundets högsta cirklar.

Med Gunno Gunnmo som ordförande och Sven-Erik Karlsson som vice genomfördes den skickligaste och mest framgångsrika fackliga kampanj som setts i det här landet de senaste decennierna:  ”15 000 kronor – nu”.

– Alla ställde upp på polisernas krav, säger Sven-Erik Karlsson.

– Alla utom de näraliggande facken, tillägger han. De fattade inte att de också skulle ha nytta av vår framgång.

 

1960-talet lärde också Sven-Erik Karlsson en annan sak.

– Vänstervågen svepte fram och polisen fick klä skott för problem i samhället. Men inga stödde oss –  allra minst samhällets beslutsfattare, de som hade stiftat de lagar som vi skulle upprätthålla.

Det är farligt, anser Sven-Erik Karlsson, om polisen inte känner att den har samhällets stöd.

– Då skaffar den sig ett eget sätt att se på sin roll och ett eget sätt att se på lag och ordning.

Politikerna begrep till sist, säger han och den demokratiseringsprocess av polisen som satte i gång på 1970-talet välkomnade Sven-Erik Karlsson. Fast det finns oroande tecken nu också.

– Verkligheten har blivit råare och mer vulgär. I dag sätts det i system att ifrågasätta polisen. Det har blivit en helt annan miljö för en polis i yttre tjänst.

 

Sven-Erik Karlssons poliserfarenheter hade lett honom till ståndpunkten att Stockholm inte var någon bra stad att ha barn i och inte någon bra stad att åldras i. Så som det barn av Trekanten han är gick flyttlasset till Kalmar när en dotter hade fötts.

– Det var den 1 oktober 1972, samma dag som Ölandsbron invigdes.

I januari 1996 blev det Stockholm igen när Gunno Gunnmo utsetts länspolismästare i Stockholm och Karlsson från Kalmar ledde polisfacket. Veckopendlandet varade till november 1998 då han gav polisen i Kalmar län ett ansikte.

 

Polisens presstalesman i Kalmar har verkligen blivit en riktig kändis. När brott begås är det han som kallar till presskonferens och som syns i rutan. Linslus, retar kollegerna.

Själv säger han att han är offentlig så det räcker och blir över.

Den här intervjun, till exempel, vill han först inte ställa upp på, men det tar ändå inte alltför lång tid innan han accepterar.

– Det ingår i jobbet att stå i rampljuset. Men jag själv har ingen nytta av det. Jag skulle vilja att det gick att gå på gatan eller in på McDonalds utan att höra tisslet och tasslet om att "där är han som är på tv", säger Sven-Erik Karlsson.

– Men jag kan ju inte göra något åt det. Bara gilla läget.

Sven-Erik Karlsson Faktaruta

• Nära personer: Hustru, två vuxna barn och nye favoriten, en dotterson.

• Förändring i kåren:

– Umgängesformerna inom polisen har

blivit lättsammare under mina 35 år, hierarkin är inte så uttalad nuförtiden.

• Sämsta medieinsatserna:

– Barometerns skriverier om ”gymärendet” (våldsamheter mellan en polis och en man på ett gym i Kalmar). Vi skrev ett långt brev till nyhetschefen och chefredaktören och klagade, men de försvarade sin reporter.

–Expressen, som inte kunde vänta med att publicera namnet på flickan om omkom vid Hultsfredsfestivalen tills alla anhöriga var underrättade.

– När Expressen presenterade en 89-årig gubbe som gärningsman i Orrefors.

– Nej, kvällstidningsjournalistik ger jag över huvud taget inte mycket för.

• FF-speaker på Fredrikskans:

– Odd Zschiedrich kunde inte och jag fick frågan. Om jag får göra det på mitt sätt, sa jag. Bara du följer manualen, sade de. Det har gått ett par år sedan dess och lite tjatigt är det. Men jag är ju röd i själen. Kan jag tillföra något, så.

• Öppenhet:

– Målsättningen är att vara så informativ att man kan lippa spekulationer. Men utan att förstöra utredningen.

• Produktivitet:

53 pressmeddelanden första halvåret 2000.

• Fånga bovar:

– Jag får en stark känsla för att sätta mig i en radiobil. Den dagen man är främmande för det är man inte polis längre.

• Slutord:

– Jag ser inte fram emot att läsa din artikel i tidningen.

tillbaka