tillbaka

Pressens Tidning 7/2001

Hon ger stöd i ryska rättssalar

– Förut skickade angripna makthavare slagskämpar eller mördare på misshagliga journalister. Nu går de till rättssalen i stället, säger den ryska medieadvokaten Galina Arapova.
– Det har blivit mer civiliserat hos oss.

 

När Jeltsins styrkor stormade Vita huset i Moskva hösten 1993 skadades och dödades många journalister. Människorättsaktivister bestämde sig för att samla in uppgifter om övergreppen. En telefonsluss öppnades och man satte sig vid telefonerna och väntade. Och väntade.

I tre dagar väntade de, men det vara bara utländska journalister som ringde och vittnade. De ryska teg. De var, anser Galina Arapova, inte medvetna om att de hade några rättigheter.

Just detta, att göra journalister medvetna om sina rättigheter – och för all del även om sina skyldigheter – ser hon som en av sina viktigaste uppgifter.

Galina Arapova har inte fyllt 29 men är, med sina sju års erfarenhet, en av de mest erfarna medieadvokaterna i Ryssland.  Jag träffar henne i Stockholm dit hon bjudits in av biståndsorganisationen Forum Syd.

Hon leder Centret för massmediernas rätt i staden Voronezj.

Här, långt från huvudstaden, lever medierna under andra villkor än vad de gör i Moskva.

De flesta ägs, styrs och försörjs av den offentliga makten.

De privata tidningarna – ofta journalistägda – har det svårt. Befolkningens köpkraft är svag och det finns knappast någon annonsmarknad att tala om. De måste vända sig till ”sponsorer”. för att kunna driva tidningen. Finansiärerna vill ha redaktionellt stöd för sin affärsverksamhet som motprestation.

 

De journalister som vill skriva sanningen och avslöja skumraskaffärer har också att brottas med makthavarnas ovana vid att bli granskade.

De styrande i kommuner och småstäder, ofta samma människor som under sovjettiden, försöker hindra insyn. Våld och direkta hot har visserligen blivit färre men å andra sidan har stämningarna vid domstol ökat starkt i antal.

– Var femte stämning görs på goda grunder, men för det mesta har journalisten avslöjat något som borde undersökas av rättsväsendet. Makthavarna går till motangrepp genom att anklaga journalisten för ärekränkning, säger Galina Arapova

Hon berättar att det bara kostar omkring en svensk femma att gå till rätten med en stämning.

– Den som inte helt kan styrka vad han skrivit fälls och det finns ingen gräns för hur höga skadestånden kan bli. Både journalisten och tidningen kan dömas.

Hon anser att många fällningar skulle kunna undvikas om journalisterna var mer kunniga om lagen. Därför arrangerar Centret för mediernas rätt återkommande kurser för journalister.

– De måste lära sig vilka formuleringar man måste undvika och vilka rätten har svårare för att fälla.

Hennes råd kan te sig främmande för svensk en publicististisk tradition.

Till exempel ska man, för att klara sig i den ryska rättssalen, undvika att komma med direkta anklagelser men skriva så att alla förstår ändå.

Och eftersom alla, enligt den av Ryssland undertecknade Europakonventionen, har rätt att uttrycka sina åsikter, har journalisten större chanser om han formulerar sina slutsatser i form av tyckanden än som konstateranden.

 

Den lokala TV-station som, efter en marsch av svartstövlade och svartskjortade unga män med hakkorsflaggor och banderoller som förespråkade den slaviska rasens renhet, konstaterade att det var fråga om en nazistisk demonstration stämdes följdriktigt för förtal. Svartskjortorna var minsann inte nazister.

Galina Arapova försvarade TV-stationen.

– Det var en otäck stämning i salen. Längst fram satt nazisterna i sina svarta uniformer. I pauserna kunde de gå förbi och i förbigående säga saker som ”vi vet var du bor – och var din mamma bor”, säger Galina Arapova.

– När det friande utslaget kom blev nazisterna alldeles galna. ”Vi ska inte överklaga utan skjuta er,” sa en av dem till TV-stationens journalister.

Hotet polisanmäldes. 

När Galina Arapova ett par månader senare mötte den ledande nazisten på gatan sa denne att de hade ångrat sig.

– De skulle inte döda journalisterna, utan bara mig. ”Planera inte för någon framtid”, sa nazisten och gick sin väg.

– Jag blev mer än rädd.

Galina Arapova tog sin tillflykt till Moskva. Fallet uppmärksammades, i Ryssland och internationellt. Nazisterna hördes sedermera lova att inget skulle hända den hotade medieadvokaten, men inget hände heller dem .

Galina Arapova är nu tillbaka i sin hemstad och fast hon lätt skulle kunna få ett välbetalt arbeta i Moskva tänker hon stanna.

– Hellre nummer ett i Voronezj än nummer två i Moskva, skämtar hon. Sedan tillägger hon:

– Jag kan inte lämna min organisation. Den är min baby.

Och så avslöjar hon att en baby till är på gång. Den kommer om ett halvår.

 

120 journalister dödade

• 120 journalister i Ryssland dödades 1991–2000 under utövandet av sitt yrke.

• 1994 registrerades i Ryssland 400 stämningar mot journalister på grund av förtal. Förra året var motsvarande siffra 4 500. Galina Arapova har sedan 1996 försvarat 200 av dem.

• Centret för massmediernas rätt bedriver sin verksamhet i Kursk, Tula, Lipetsk, Belogorod, Rjazan, Tambov och Voronezj län söder om Moskva. I området bor omkring 20 miljoner människor. På centret arbetar fem personer plus en del volontärer.

• Staden Voronezj med en knapp miljon invånare ligger vid Don omkring 50 mil söder om Moskva. Tre fjärdedelar förstördes i andra världskriget. I staden föddes den förste ryske nobelpristagaren i litteratur Ivan Bunin och här hyllas poeten Osip Mandelsjtam som förvisades hit av Stalin innan han gick under i ett fångläger.

tillbaka