tillbaka

Tjetjenienkriget tystas ner

Petra Prochazkova: Aluminiumdrottningen: sex kvinnor om Tjetjenienkriget (Ersatz förlag), Översättning: Tora Hedin

Rysslands president Vladimir Putin behöver nog inte oroa sig för att det tjetjenska kriget ska förmörka hans sista år vid makten. Detta trots att antalet offer väl kan mäta sig med siffrorna från Irak.

När detta skrivs har USA:s president George Bush just åsamkats ett rungande nederlag i valet till kongressen. En viktig orsak är kriget i Irak.
Den viktigaste orsaken till att Putin kommer undan är den minimala rapporteringen från Tjetjenien. Den nyligen mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja var kanske den sista viktiga journalist som ägnat kraft att granska den ryska politiken.
Hennes bok ”Tjetjenien - sanningen om kriget”, som kom på svenska för tre år sedan, gav en chockerande bild av en rysk armé som frustrerad och demoraliserad ägnade sina krafter åt mord, våldtäkter och kidnappningar av civila mot lösensummor.
etra Procházková heter en tjeckisk journalist vars bok ”Aluminiumdrottningen” nu finns på svenska. Petra Procházková var i Tjetjeniens huvudstad Groznyj när ryska arméns inmarsch markerade starten på det första tjetjenska kriget 1994. Sedan dess har hon bland annat verkat som biståndsarbetare i landet. 2001 förbjöds hon av ryska myndigheter att vistas i landet.
Bredvid Anna Politkovskajas Tjetjenienbok fungerar ”Aluminiumdrottningen” utmärkt. Där den ryska journalisten är något mer övergripande tränger Petra Procházková djupare in i det vardagliga livet i Groznyjs ruiner.
Jag skriver ”vardagliga” - trots att det hon beskriver mest liknar ett helvete - eftersom boken handlar om vanliga människor som försöker att överleva i en värld där ingen bryr sig om dem och där de inte kan se något som tyder på att det någonsin ska bli bättre och där den kortsiktiga drömmen är att ens barn ska kunna sova lugnt en hel natt och den långsiktiga att det någon gång ska komma kallvatten ur kranen eller att åtminstone barnen ska få uppleva den stunden.
Boken består av sex intervjuer med kvinnor som försöker hanka sig på olika sätt. I bakgrunden pågår kriget, numera lågintensivt, men farligt.
”Aluminiumdrottningen”, 30-åriga fyrabarnsmamman Elza Dugajeva, är en av kvinnorna. Hennes nisch är att tillsammans med äldste sonen leta aluminiumrester i det som varit kök i ruinerna. På försäljningen kan hon köpa lite bröd till familjen. Maken sitter hemma eftersom det är oerhört riskfyllt att för män att gå ut. På gatorna är de ryska kontrollstationerna legio och en tjetjensk man löper stor risk att gripas för förhör med tortyr som ingrediens. Eller för att säljas tillbaka till familjen.
I ett så extremt manssamhälle som det tjetjenska - boken ger för oss många milt sagt förvånansvärda exempel på hur det kan ta sig uttryck - får det konsekvenser när kvinnorna får bära försörjningsbördan. ”De försvann helt enkelt från våra sovrum”, säger en annan av de intervjuade kvinnorna. Eller försvinner de helt och hållet någon annanstans som Liza Ibragimovas man som for utomlands för att tala för den tjetjenska underjordiska regeringens sak och samtidigt har passat på att ta sig en andra hustru. Hon blev ledsen förstås, men ”i historiens ögon kommer våra män att vara hjältar. Och det är rättvist. Ingen kommer att minnas oss. . . . Vårt mål är att överleva tills tiderna blir bättra. Och det är trivialt.”
Intervjuerna ger också en bild av hur stor misstron egentligen är mellan tjetjener och ryssar. Tjetjeniens decennielånga motstånd mot Tsarrysslands erövring 1859 betraktas fortfarande med stolthet och Stalins grymma deportation av hela befolkningen till Centralasien den 23 februari 1944 (de fick återvända i mitten av 50-talet) för påstått samarbete med Nazityskland är levande historia i alla tjetjenska familjer. ”Jag erkänner att jag är rädd för dem”, säger ryska Zjenja Morozova om tjetjenerna. ”Vi har alltid tvingats in i rollen som brottslingar och skurkar”, säger tjetjenskja Tamara Abuzaidova.
Men de intervjuade visar för det mesta inte några sympatier vare sig för den ena eller den andra sidan i kriget. ”Snarare vill jag skrika till världen” säger Kalimat. ”Varför är ni så tysta? Varför står ni bara och ser på medan de slaktar oss som kreatur?”
(politiken.se, november 2006)

tillbaka