tillbaka

”Vi kunde bara gråta och dö”

Arkadij Babtjenko: Krigets färger – ett vittnesmål
(Ersatz förlag), Översättning: Ola Wallin

Ryssarnas krig i Tjetjenien skildas av en ryss som tjänstgjort som soldat i de två Tjetjenien-krigen. Arkadij Babtjenko är litterär – mellan pärmarna ryms både noveller och journalistiska texter.

”Man dödar människor bland klara färger, bland gröna träd och under klarblå himmel,” skriver Arkadij Babtjenko. Men omslaget till ”Krigets färger” är ganska grått och jag kommer att tänka på en stor grå panoramamålning av Sevastopols belägring under Krimkriget. Och fastän det kriget slutade för mer än 150 år sedan underströk gajden som visade mig panoramat gång på gång de försvarande ryska styrkornas hjältemod.
Undrar vad hon skulle säga om Andrej Babtjenko och de krig han förde i Tjetjenien. Till det första, Jeltsins krig, tvångsinkallades han som 18-åring, i det andra, Putins krig, deltog han frivilligt.
”Krigets färger” berättar hur det var. Barnsoldaterna – vad annat kan man kalla dessa 18-åringar? – kommer till basen vid Tjetjeniens gräns efter några månader värnpliktstjänstgöring. Officiellt som frivilliga, men i praktiken har de tvingats hit.
De får stryk (av äldre soldater och befäl), de stjäl från armén och säljer stöldgodset på stan (för att de tvingas av de äldre eller för egen vinning), kallar varandra ”jävla rövknullare” och ”jävla hora”.
Sedan transporteras de till kriget. De får stryk, de stjäl och säljer stöldgodset till tjetjenerna, de fryser och blir genomblöta i bergen, de lär sig hata (och frukta) ”tjechona”, de beskjuts, de skiter på sig, de blir dödade och lemlästade och om de överlever kallar de varandra ”jävla rövknullare” och ”jävla hora”. Och den 23 februari kommer det ett brev:
”Kära Fosterlandets försvarare! Kära pojkar! Vi, elever och lärare i klass 6B på skola nr 411 i Moskvas östra förvaltningsdistrikt, sänder er våra hjärtligaste gratulationer på Fosterlandsförsvararnas dag. Era ädla hjältedåd fyller våra hjärtan med stolthet. Med sorg för att ni ständigt utsätter er för stor fara. Med stolthet för att det alltjämt finns modiga, starka människor i Ryssland. Tack vare er kan vi gå lugnt till skolan och våra föräldrar kan arbeta. Må Gud skydda er. Kom snart hem igen, vi väntar er efter segern. Ära åt er, ära!”
” ’Starka människor’, menar de kanske oss?” säger Babtjenkos plutonkamrat Pintja efter en lång tystnad.
”Ja, Pintja, det är du”, svarar Garik.
En annan i plutonen, Fiksa, börjar gråta och författaren, som kommer från östra Moskva, är säker på att han kommer att besöka skolan efter kriget. Skulle vara intressant att följa med.
(politiken.se, december 2007)
Glömde jag säga att det här är en väldigt bra bok? Arkadij Babtjenko har jämförts med Ernest Hemingway och Isaak Babel, den ryskjudiske författare som i ”Ryttararmén” skrev om kriget – det misslyckade sovjetiska fälttåget mot Polen 1920 under den legendariska Semjon Budjonnyjs befäl – som det aldrig hade skildrats förut. Budjonnyj angrep Babels osminkade skildring av striden och han var mycket upprörd över att de ryska soldaterna inte framställdes som hjältar.
”Krigets färger” inleds med tio babelskt inspirerade mininoveller, publicerade redan 2001 i en litteraturtidskrift. De är väldigt starka. Och man blir upprymd – av läsupplevelsen. Den längre fortsättningen – också korta stycken, men mer journalistiska, kronologiskt ordnade om Arkadij Babtjenkos tid i Tjetjenien – är mest bara deprimerande. Båda delarna har kvaliteter inom sina respektive genrer. Först blir jag besviken på att den goda litteraturen tar slut så fort. Men det går snabbt över.
För Babtjenko ger en övertygande bild av kriget sett från den ryske soldatens sida utifrån sina fyra krigsår. Jag vet inte om ryska befälhavare, likt den gamle kavalleristen Budjonnyj om Babel, uttalat sig om ”Krigets färger”. Det kanske inte behövs. Boken lär ha tryckts i endast 7 000 exemplar i Ryssland. Och jag har inte sett någon recension i något ledande ryskt medium. Det är synd. För det finns anledning för Ryssland att något begrunda vad man gjort med ”Tjetjenien-generationen”. Som Arkadij Babtjenko skriver: ”Vi kunde ju inte ens döda människor, vi visste inte hur man gjorde, det enda vi kunde vara att gråta och dö.”

Också värt att veta: Arkadij Babtjenko arbetar numera som krigskorrespondent på den ryska tidningen Novaja Gazeta, där också den mördade journalisten Anna Politkovskaja arbetade. I det ryska parlamenstvalet fick Vladimir Putins parti Enade Ryssland 99,4 procent av rösterna i Tjetjenien.

tillbaka