tillbaka

Jakten på Stalins arkiv

Jonathan Brent: Stalins arkiv (Ekerlids förlag), Översättning: Margareta Eklöf
Sovjetimperiet föll 1991. De följande åren växte det fram fria och kritiskt granskade massmedier i Ryssland. Då öppnades också de hemliga arkiven. Historiker, journalister och förläggare strömmade till. Jonathan Brent, från Yale University Press, berättar om hur det gick till.

”En gåta, inlindad i ett mysterium, inlindad i en hemlighet.” Winston Churchills ord från oktober 1939 om Sovjetunionen handlade konkret om pakten med Hitlertyskland, men blev till en metafor för all den undran och de frågor som vi ställde om vad som egentligen styrde besluten i den stora supermakten och vilka bevekelsegrunder dess ledare egentligen hade.
Kremlologer försökte tolka verkligheten med hjälp av mer eller mindre begåvade tolkningar av artiklar i Pravda eller Izvestija eller genom att studera ledarskiktets placering vid paraderna på Röda torget.
När Sovjetunionen upplöstes 1991 öppnades dörrarna till hemligheterna. Kommunistpartiets, ryska staten, KGB, Kommunistiska internationalen, Röda armén härbärgerar väldiga arkiv där den historiska sanningen låg och väntade. Till Moskva strömmade besjälade, nyfikna eller sensationslystna historiker, förlagsfolk och journalister från väst för att bli första att kunna delge omvärlden denna sanning.
En av dem som kommer är Jonathan Brent från Yale University Press. Hans bok Stalins arkiv – Sökandet efter det nya Ryssland (Ekerlids förlag, översättning Margareta Eklöf) börjar på Moskvas internationella flygplats en glåmig januaridag 1992. Är detta den viktigaste flygplatsen i en av världens supermakter? undrar han. ”Var är de andra planen?”
Jonathan Brent möts av Sovjetunionens lukt. Kål, surhet, instängdhet, bensin, avgaser. Han lär sig hantera en värld full av prylar vars bäst-före-datum verkar ha varit för länge sedan. Handfatet där han bor inneboende kommer ur läge när han vrider på kranen, det gäller att sätta sig försiktigt på kökspallen, och sängen verkar kunna rasa ihop när som helst. Och den är mycket obekväm.
Yale University Press är ute i hederliga ärenden, det är Jonathan Brent noga med att påpeka. Det berömda universitetsförlaget är inte främst ute efter de allra mest sensationella dokumenten, nyckeldokumenten som skulle uppenbara sanningen direkt. Fast man tackar förstås inte nej till de fetaste bitarna.
Dock, några sådana handlingar fanns knappast. I alla fall är de mycket sällsynta. För att kunna förstå och sätta sig in det stora materialet gäller det att ha kompetens med bakgrundskunskap som kan sätta in fynden i sitt sammanhang.
Jonathan Brent bygger upp ett förtroende – och har bra finansiering – och lyckas göra avtal som alla är nöjda med. Detta i en värld där man aldrig tidigare hört talas om hur förlagskontrakt fungerar. Men, som en av hans ryska partner säger till honom: Avtal eller inte. Blir vi inte nöjda slutar vi samarbeta.
Alla böcker som ska ges ut ska ha en rysk och en amerikansk författare och ryssarna ska ha lika mycket betalt som sina amerikanska kolleger. Och de ska ges ut både på engelska och på ryska. Detta sinne för jämlikhet och rättvisa går hem i denna tid när den första antisovjetiska euforin är över och ersatts av en hopplös ekonomi. Många ryssar längtar tillbaka till unionens trygghet och nationalister och sovjetnostalgiker ifrågasätter ”utförsäljningen” av den egna historien till västerlandet.
Brents rundvandring bland arkiven bjuder på många spännande möten. På Ryska federationens arkiv presenteras han för en mager, haltande man med tjock hårman.”Ögonen var inflammerade, läpparna svullna och en gråaktiga huden på ansikte läppar och händer fnasig av eksem.”
Den djupt religiöse Vladimir Chrustaljov var cirka 1,55 lång och hans skägg nådde nedanför midjan. Han hade ägnat merparten åt sitt liv åt forskning kring den sista tsarfamiljen och deras sista dagar. De styrande lät honom hållas, men han fick förstås inte publicera något så länge Sovjetunionen fanns kvar.
Nu kan han visa de amerikanska forskarna hur mordet på tsarfamiljen gick till och bland sina dyrgripar har han tsaritsan Alexandras dagbok. Dagboken blir en egen volym i Yale University Press serie Annals of Communism. Chrustaljov och hans amerikanske medförfattare skriver om tsarfamiljen i ”The fall of the Romanovs: Political dreams and personal struggles in a time of revolution”. Andra ämnen som man tagits upp är KGB:s dossier om den kände dissidenten Andrej Sacharov, Gulags historia, Sovjetunionen och spanska inbördeskriget, den amerikanska kommunismen och dess beroende av Moskva och kriget mot bönderna.
På gång är volymer om sovjetmakten och kulturen, kyrkan, oppositionen under Chrusjtjov och Brezjnev med mera, med mera. med tjugo utgivna volymer och tio till på gång gör Annals of Communism till en av de största nya kunskapskällorna om Sovjetunionen.
Jonathan Brent kommer i kontakt med Aleksandr Jakovlev en av perestrojkans arkitekter som arbetade både för Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin och som gradvis blev mer kritiskt mot det sovjetiska arvet och sin roll i det. Jakovlev sa i samtal med Brent 2002 att det var nödvändigt att sprida kunskapen om det förflutna. Som ett motgift mot den uppfostran till att vara diktaturens undersåtar som det ryska folket utsatts för i mer än sjuttio år och som fortfarande påverkade mentalitet, tradition och sociala strukturer.
För uppgörelsen går långsamt – om än alls – framåt. Publiceringen av arkiven fortsätter, enligt boken med Vladimir Putins goda minne, Men det har blivit vanligare att forskare som kritiskt granskar Sovjetunionens historia för öppen kritik, även av statliga makthavare. På Moskvas internationella flygplats säljs souvenirchoklad med Stalins avporträtterad på asken, skriver Jonathan Brent, och själv har jag köpt cigaretter i Ryssland av det kända märket ”Vitahavskanalen”, namngivna efter det stora bygge där hundratusentals Gulag-fångar engagerades i Sovjetunionens första av riktigt stora slavarbetsprojektet. Kan ni tänka er att de säljer Hitler-choklad på Tegel-flygplatsen i Berlin? Eller Göring-cigaretter?
Förresten: På Malmskillnadsgatan i Stockholm serveras borsjtj och, har jag hört, utsökta blinier på KGB bar och restaurang. Kanske borde Annals of Communism ges ut i svensk översättning också?
Slutligen tycker jag att förlaget gärna kunde jobbat lite hårdare. I notförteckningen anges bara ibland om verken finns i svensk översättning – och jag tycker att man för att underlätta läsningen borde ha gjort en sammanställning av de viktigaste arkiven i Ryssland. Det blir lite jobbigt att hålla ordning på akronymerna.
(politiken.se, juli 2009)

tillbaka