tillbaka


Pressens Tidning 2/2002

Jan G fortsätter sticka ut

Jan G Andersson – Janne G – är sig tämligen lik. Rund som förr, gråare och tunnare i skägg och hår. 

Annat har förändrats mer. I gamla centralredaktionen där förr Janne Gs rytande och skrikande längs korridorer och i telefoner skrämde livet ur oförberedda besökare och lokalredaktörer, har nu mera polerade receptionister tagit över ruljangsen.  Chefen själv har beretts rum långt bort i korridoren.

Det är snart fjorton år sedan jag lämnade Östra Smålands blåa plåtlåda på Amerikavägen 1 i Kalmar. De lokaler jag minns som rätt nedgångna har fått nya färger med hjälp av återbetalade medel från Pressens Pensionskassa.

Förre redaktionschefen har nu blivit chefredaktör och skriver ledare och personliga, rättframma, lagom populistiska, ibland väl grabbiga, krönikor med udden mestadels riktad uppåt, mot makthavare i och utanför det egna partiet (han har passivt medlemskap), mot det taxiåkandet nyfrälset i ”Tjockholm”.

– Jag var förbrukad som redaktionschef i mitten av nittiotalet. Att göra scheman och skära tjänster stod mig upp i halsen, säger Janne G.

– Det är oförskämt bra att få tycka vad man vill på de här villkoren. Han läses av såväl Carl Bildt som av de människor som inte fått del av den senaste högkonjunkturens frukter och som i Janne G funnit en temperamentsfull och engagerad röst. 

Liksom säkert av den häcklade Kalmarkamarillan, ”denna stads så framgångsrika lobbyister”, ”gubbarna i de lokala nätverken, de hemliga ordenssällskapen och etablissemangets förtroliga lunchgäng”, ”den osynliga makten som verkar i det tysta”. I Kalmarkamarillan ingår självfallet medlemmarna i konkurrenten, högertidningen Barometerns ägarstiftelse.

”Janne G är den bästa skribenten i staden,” säger några. ”Vulgär och plump,” säger andra. Fast de är förstås tvungna läsa honom ändå.

 

Mycket har förändrats. Alla åttiotalets förhoppningarna om ett storstilat marknadsmässigt genombrott för Östran har grusats. Själv minns jag en kväll på en småländsk kursgård då chefredaktören Berndt Ahlqvist entusiasmerade redaktionen genom att sätta målet 30 procents hushållningstäckning i Kalmar och 30 000 i upplaga för hela tidningen. Det verkade helt möjligt.

Men nu befinner sig de flesta av landets s-tidningar  i utförsbacken. Om tre månader, den 23 april 2001, ska Barometern gå över till tabloidformat. Med sin skurna Berliner blir andratidningen plötsligt störst i Kalmar. På köksbordet alltså.

Ett av de få riktigt bra argument som Östrans abonnemangsförsäljare har att tillgå rycks undan. Ett dödligt hot, kan det tyckas.

Jan G Andersson kommenterar:

– Men vi får ju ett ökat intresse för tidningarna. Läsandet stimuleras. Och vi har en del idéer på lut.

Mer om detta senare.

 

Det var 1978 som den nyutsedde chefredaktören Lars Engqvist, den blivande redaktionschefen Jan G Andersson och ytterligare några andra nyrekryterade stormade in i Östra Smålands nybyggda tidningshus med en ny Gosspress inuti.

Det som hände var en del av något större. Den socialdemokratiska A-pressen hade rustat upp en rad landsortstidningar. Från storstaden, särskilt från Aftonbladet, strömmade en radda redaktörer ut i landsorten för att ta över chefsposter från gamla partistötar som hade delat redaktörskapen med ordförandeposter i Folkets Hus och vice ordförandeposter i social- och skolnämnder.

Östra Småland ansågs egentligen vara i för dåligt skick för att öda pengar på, men LO-ordföranden  Gunnar Nilsson hade börjat sin vandring till Norra Bantorget i träfacket i mellersta Kalmar län och la nu hela tyngden av sitt namn i vågskålen för tidningen.

En kulturchock kom att skaka den sömniga staden Kalmar.

– Vi hade ett nytt tidningskoncept för landsortspressen, säger Janne G.

In kom reportage, bildjournalistik, människor, mittuppslag och tuffare nyhetsjakt. Ut for mötesbevakning och långlånga referat. Det märktes att det kommit kvällstidningsfolk till stan. Innovationer för sin tid gjordes: Bilder på alla nyfödda – för att kompensera den minimala familjeannonseringen. Gratis köp- och säljannonser för allmänheten – för att kompensera underläget på eftertextannonsmarknaden.

 

Kampanjjournalistiken blommade. Många är de historier jag för höra när jag ringer runt till gamla kollegor.

En handlar om hur Östra Småland stal föreställningen när Barometern arrangerade en näringslivsdag med dåvarande statsministern Ola Ullsten.

Genom att hårdvinkla en artikel från A-pressens Stockholmsredaktion om regeringens planerade järnvägsnedläggningar kom hela Barometernjippot att fokuseras kring Östra Smålands avslöjanden och dess betydelse för den sydostsvenska näringslivsutvecklingen.

En annan om hur Janne G ledde nyhetsracet när en misstänkt bomb hittats i Nybro och kommunalrådet (s), tillika styrelseordförande i Östra Småland, försökte lägga munkavle på tidningens lokalredaktör.

En härlig tid alltså.

Allt var möjligt.

Upplagan ökade – två gånger mest i svensk landsortspress. Hela A-pressen med runt hundratusen.

I centrum stod Janne G. Och styrde och domderade. Hängiven tidningen och journalistiken visade han med sitt exempel att det var kul och att det var viktigt att göra en bra tidning.

 

Sedan  började nedgången för s-pressen. I slutet av nittiotalet var det nära att Barometern köpte Östran. Tanken var att tidningarna skulle samsas om allt förutom om det redaktionella.

Janne G hölls utanför planerna.

– De misstänkte väl att jag var djävligt mycket emot.

Arbetarrörelsen behöver sina egna tidningar, anser han. Och de ska just vara egna tidningar. Och de tidningarna behöver sina egna pressar. Och de ska vara egna pressar.

– Det är i allra högsta grad en ideologisk fråga. Man vet inte hur samhällsutvecklingen kan bli.

Problemet är väl bara att arbetarrörelsen inte själv anser att den behöver sin press.

Jan G Andersson kan sin presshistoria. Personligen mötte han den i form av bittra AT-redaktörer i Klara som ansåg sig svikna av LO.

Som ung biträdande pressombudsman i samma LO satt han vid väggen under Landssekretariatets möten och hörde Arne Geijer berätta att han fått ett brev: ”Det är från Frans Nilsson. Han behöver 750 000 till löner . Vi får väl skicka det.”

Jan G Andersson beskriver den socialdemokratiska pressens utveckling som kantad av klantigheter, svek och bortschabblade chanser.

– Det blev ett stort tomrum när Arbetet slutade komma. Det sas att en långsiktig lösning skulle kosta 100 miljoner. Mycket pengar, javisst. Men hur mycket har inte  Bonniers satsat för att rädda Expressen. Det är en politisk investering också.

Östra Småland kommer att klara åtminstone en lågkonjunktur till, så mycket finns det i ladorna.

– Presspolitiken är ett större hot mot oss än marknaden.

 

Han fruktar försämringar i presstödet. Det politiska stödet för statliga subventioner minskar. Även hos socialdemokraterna.

– Och  det är beklämmande att se hur Tidningsutgivarnas direktörer de sista 15–20 åren  nästan helt samstämt varit våra motståndare. Förr fanns där i alla fall en förståelse.

När nu marknaden i skepnad av Barometerns formatbyte står beredd att utmana den lilla Östra Småland igen verkar det som om  han lever upp. Det ska bli match.  Tändvätska får han bland annat av Barometerns prispolitik på annonser.

– De ligger ett par kronor lägre här än för Smålandsposten i Växjö. Det är bara för att hålla ner våra intäkter.

 

Nu ska tidningen förnyas. Hur exakt denna förnyelse ska se ut är Janne G förtegen om. Men en utveckling där reportrar ska skriva direkt in på tidningssidorna är på gång.

Den ska skapa utrymme för ett par nya reportertjänster. Sorteringen av materialet ses över. Kanske kommer Östra Småland, liksom Barometern att ges ut med två ryggar.

En viss generationsförändring har skett på redaktionen. Janne pratar om ett gäng unga ”lymlar” som rör sig i korridorerna.

– Det är en annan ton, ett annat skratt.

Och medan Barometern har beslutat att flytta sin tryckning till Karlskrona bygger Östran ut sin press. Kampanjen är redan igång. ”Den enda riktiga Kalmartidningen”, ”Vi trivs i Kalmar”, ”Made in Kalmar”, lyder slagorden.

Janne G ler.

– Andratidningens enda chans är fortsatt anfall.

 

Född: I Oskarshamn 1946. Påbrå: Pappa skrev till socialdemokratiska partiet och frågade om det fanns något journalistjobb åt honom. 1941 fick han arbete på Oskarshamns-Nyheternas lokalredaktion i Mönsterås. Sedan flyttade han in till huvudredaktionen, gick över till Oskarshamns-Tidningenoch flyttade sedan till Karlskrona och Sydöstran. Bor: Villa i Lindsdal, en mil norr om Kalmar Familj: Hustru och tre utflugna barn: en vänsterpartist, en miljöpartist och en socialdemokrat. ”Det diskuteras flitigt vid köksbordet när de är hemma.” Karriär: Tabellpojke och allmän hjälpreda på Sydöstran i de tidiga tonåren (”då visste jag att det var journalist jag skulle bli”), JH 1979–80, praktik på Veckojournalen, A-pressens Stockholmsredaktion, LO och Aftonbladet och Östra Småland. ”G”: Sigurd Glans frågade vad han hade som andranamn eftersom det redan fanns en Jan Andersson på Aftonbladet. ”Jag har inget. De trodde inte jag skulle överleva så jag blev nöddöpt. Men bara med ett namn,” svarade Janne. ”Då får det bli G,” sa Glans. ”G som i in från Gatan.” Favoritskribenter: Allan Fagerströms elegans, lustmord och kompromisslöshet, Vilhelm Mobergs ursinne över maktens arrogans, särskilt i Arbetaren på femtiotalet, Struwe (Gunnar Fredriksson och Dieter Strand) i Aftonbladet på sextiotalet. Nu aktiva skribenter: Det finns ingen som jag säger  ”det där skulle jag velat ha hittat på” om, men Peter Swedenmark (Länstidningen, Östersund) är faktiskt rätt rolig. Lust: ”När man får till en ledare där man känner att värjstötarna sitter där de känns.”

 

Om radioreportaget:

”man var ju socialt efterbliven då”

n En  solig dag förra året på landsvägen uppe på Ölands västra landborg. Jag kör till mitt sommararbete på Barometerns nattredaktion i Kalmar. Sätter på bilradion. Och får höra en bekant röst. 

”Men vad är det ni går samman om då?”

Janne G förstås. På bandet framträder ytterligare två män, en kvinna, glas klirrar, det sorlar och en servitör dyker emellanåt upp.

Det är en över 20 år gammal dokumentär som repriseras. På Aftonbladet hade en grupp kvinnliga journalister gett ut en bok, Dokumentet. Den handlar i korthet om hur illa tidningens kvinnliga journalister behandlades av sina manliga kolleger och chefer och hur ensidigt tidningens journalistik var inriktad på manliga läsare.

Sedan gjorde Susanne Björkman en radiodokumentär. När jag kommer in sitter gänget på en krog utanför tidningen. Herrarna excellerar i dumdryga töntigheter i sina försök att tala kvinnan ”till rätta”. När notan ska betalas framgår att en av männen har tagit två sexor gin och tonic. Han är död nu. En annan har tagit två Carlsberg. Han är kvar på Aftonbladet. Och den tredje en Carlsberg. Det var Janne G.

– Jag hade räknat med att du skulle ta upp DET DÄR programmet. Preskriptionstiden för mord är 25 år. Det är snart 23 år sedan det där inträffade. Borde det inte det vara förlåtet nu?

Det visar sig att det är fler än jag som hört. Och så kul att bli igenkänd igen är det väl inte. Nyligen träffade Janne den andre medverkande mannen i Stockholm.

– Eftersom det här tydligen ska ältas i evighet ska vi kräva artistarvode i enlighet med Teaterförbundets tariffer, kom vi överens om.

– Men visst. Man var ju socialt efterbliven då.

tillbaka