tillbaka


Barometern 20 juni 1995.

Flykten från Kongasekten

Av MATS H ANDERSSON

 Den 47-årige läkare i Kalmar län som anklagas för att ha lämnat ut hemliga uppgifter om sina patienter på ett sektmöte i Konga i Kronobergs län har enligt uppgifter till Barometern-OT begått flera brott mot läkaretiken. Han ska också ha uppmanat en svårt sjuk sektmedlem att inte använda mediciner mot sin sjukdom.

Det är en varm, solig sommardag någonstans i södra Småland. En grupp människor, drygt tio, i tre bilar har stannat på en parkeringsplats invid en badsjö. Alla är svettiga.
”Lilly, får jag hoppa i vattnet?
En kvinna – hon är lång, ser bra ut, yngre än sina 45 år – frågar en annan, äldre kvinna. Denna är en mycket kortare och ganska tjock kvinna, men det syns inte för hon sitter kvar i bilen. Den korta svarar:”Ja.”
Marianne, så heter den äldre kvinnan, tar på sig baddräkten och går i vattnet. När hon kommer upp möts hon av ett skrik från kvinnan som nyss gett henne tillåtelse:
”Marianne, kom hit! Vad har du gjort?”
”Ja, men du sa ju…” Marianne låter som vore hon ett litet olydigt barn.
”Det var en test, en prövning,” fortsätter Lilly sitt skrikande. ”Tänk att du aldrig kan lyssna inåt. Vad tycker ni andra?”
Resten av gruppen står nu i en halvcikel runt Marianne.
”Hon lyssnar inte på sitt inre,” börjar någon.
”Hon lyssnar inte till Gud,” fyller en annan i.
”Det är precis likt henne,” säger en tredje.
Marianne blir bedrövad. Att be om förlåtelse är ingen idé. ”Det är för sent att för förlåtelse,” vet hon att Lilly kommer att svara.

Året är 1992 och gruppen vid sjön är, enligt egen uppfattning, på väg till sin egen uppståndelse. Sitt Golgata hade de haft utanför sörmländska Vingåker, där grannar, arbetsgivare och myndigheter började tröttna på dem. Nu ska de om en timme skriva på köpekontrakt för skolan i Konga i södra Kronobergs län. Här ska det som kalla World Light Center (WLC) återuppstå.
Lilly, som ursprungligen är danska och heter Gardeby, är enligt sig själv och sektens medlemmar en inkarnation av jungfru Maria, Jesu moder. Hon styr och ställer med det mesta v sektens och des medlemmars angelägenheter.
Gruppens lära är trivial, säger frilansjournalisten Ingemar Haglund. Han har granskat WLC, känner sektmedlemmarna och har deltagit i delar av dess verksamhet.
Det enda de tror på är Lilly och hennes makt.
Den olydiga baderskan Marianne Arnström är inte med i sekten längre. För tvåår sedan flydde hon genom ett fönster tillsammans med sina då åttaåriga tvillingdöttrar.
– Jag hade tänkt dra mig undan med dem och försöka glömma det som varit.
Så blev det inte. Hennes man som var kvar i sekten med parets vuxne son passade på dem vid Mariannes arbetsplats. Båda flickorna tvingades in i en bil. Vid ratten satt den 47-årige läkaren som nu anklagas för att sprida hemliga uppgifter om sina patienter vid sektens seanser.
Marianne Arnström tvingades gå till polisen. Men pappan var ju också vårdnadshavare och på socialen hade de svårt att förstå vad hon menade. Så främmande var hennes berättelse.

I ett radhus i Vingåker hösten 1991, hemma hos en familj i sekten, är hela gruppen samlad. Så börjar ett av familjens barns ande, då elva år, att tala. Genom Lilly Gardebys mun, alltså. ”Anden” uttryckte sin besvikelse över att mamman hade satt upp en teckning på väggen som lillebror, då nio, hade ritat. Lilly fortsätter med en utskällning av mamman, Lilly säger mycket högljutt: ”Du favoriserar din yngre pojk före den äldre för att du hos honom ser konstnärliga anlag. Det är bara för att du själv vill vara konstnärinna. Det är din själviskhet som du låter styra, ditt högmod. Det är emot anden. Du vet vad du måste göra!”
Mamman blir blommande röd och gråtfärdig.
”Gör det nu!” säger Lilly.
Så går mamman fram till väggen, tar ner teckningen, skrynklar ihop den oh slänger den i sopen.
”Skäms du nu?!” ryter Lilly.
Mamman nickar och tittar i golvet.
”Se på mig!”
Och mamman tittar.
”Du är inte färdig än!”
Och mamman ställer sig framför Lilly, niger och säger förlåt.
”Det är inte mig du ska be om förlåtelse. Det vet du ju,” säger Lilly och håller henne fast med blicken.
Mamman går då fram till elvaåringen och ber om förlåtelse. Han säger att han förlåter henne. Därefter uppmanas mamman att än en gång titta Lilly i ögonen. Lilly säger, med blicken fästad vid mamman: ”Så, nu är det klart. Det är bra nu.”
Ingen brydde sig om nioåringen som ritat teckningen. Han var gråtfärdig. 

Det tog tre veckor att få ett beslut om att barnen skulle hämtas tillbaka från Kongaskolan. Först sedan Marianne Arnström systematiskt och i kronologisk ordning skrivit ned sina upplevelser och sina känslor insåg de sociala myndigheterna vad hon – och barnen – varit med om. Om de fick kontakt med anhöriga och avhoppare som bekräftade vad hon sagt.
Hon läser upp alltsammans för mig i telefon. Det är en både absurd och skakande berättelse om våld och övergrepp, om bedrägerier, om familjer som slås sönder, om barn som agas i sina familjers närvaro utan att någon vågar säga något och om föräldrar som får stryk och förnedras när deras barn ser på, om hur sektmedlemmar ställer sig och skriker förbannelser i avhoppares trädgårdar, utan hänsyn vare sig till grannar eller förbigående.
Marianne Arnström läser med klar röst som vid en uppläsning i radio, stakar sig nästan aldrig, och det är så välskrivet att man tycker att det borde publiceras. Som varning, eller som förklaring för dem som inte kan förstå hur vuxna kan ge sig in i sådant här.
Kvar i Konga är hennes före detta man och deras 21-årige son. En 15-årig son bor i fosterhem på grund av att de sociala myndigheterna inte tillåter honom att bo i sekten.
–Men Lilly Gardeby har grepp om honom och har sagt att han inte får träffa sin mamma, säger Marianne Arnström.

En av sektmedlemmarna, vi kallar henne Kristina, som är i 30-årsåldern, är allvarligt sjuk. Läkaren vänder sig till Lilly: ”Lilly, får jag ställa en fråga till Kristina?”
Lilly: ”Varsågod.”
Läkaren: ”Kristina, hur kan du bo på en sån här helig plats och äta mediciner?”
Lilly: ”Tack för att du tog upp detta.” Vänd till Kristina: ”Nå, Kristina, nu måste du välja. Ska du följa mästaren eller ska du ge dig av härifrån. På en sån här helig plats ska man inte äta mediciner.”
Kristina börjar storgråta och lovar: ”Jag ska inte äta mediciner.”
Hon är sjuk ännu. 

Det var en av döttrarna som, indirekt, förde in Marianne Arnström i sekten. Dottern hade av en olyckshändelse fått en glasbit i ögat. Den vanliga sjukvården uttömde sina möjligheter att rädda synen på det skadade ögat. Föräldrarna hade hört tals om verksamheten i Vingåker och satte sitt hopp till den behandling Lilly Gardeby kunde ge.
Den ”behandling” flickan fick var att familjen skulle börja be. Familjen uppmanades att inte äta kött, fisk eller ägg och inte heller dricka te, kaffe eller alkohol. Och framför allt: familjen fick absolut inte umgås med människor som gjorde det. Så bröts kontakten med släktingar och vänner. Marianne Arnströms man blev andligen påverkad av Lilly och flyttade till Vingåker. Efter ett år kom familjen efter. Efterhand las skulden för att dottern inte blev bra på Marianne, på hennes ”otro”, ”oärlighet” eller ”lurighet” som man uttrycker sig i sekten. Även dottern själv gavs skuldkänslor.
– Alla kan dras in i en sådan här sekt, säger frilansjournalisten Ingemar Haglund och berättar om hur sekten försökte värva honom under des tid i Vingåker.
Han möttes av en oerhörd värme och kärlek från medlemmarnas sida. Gick han in på banken – där en medlem hade en framskjuten post – bjöds han in till filosofiska samtal. På skolan är han då arbetade som lärare var sköterskan med i sekten. Hon ringde uppmuntrande samtal på kvällen, särskilt efter besvärliga dagar på skolan.
– Samtalen från sektmedlemmarna blev fler och fler, längre och längre. Jag fick knappt tid till något annat än sekten, säger Ingemar Haglund, som tror att det för en omedveten person skulle utvecklas som en förälskelse. Själv visste han dock hela tiden att han inte skulle låta sig värva. Han höll istället på att skriva om sekten.
Så småningom ställs personen inför ett avgörande och vilket vägvalman gör då beror på ens situation. Den som låter sig enrolleras befinner sig ofta i någon form av uppbrott, ligger i skilsmässa till exempel. Han eller hon erbjuds en ny familj, några som tycker om honom.
Väl inne får man veta att de problem man har beror på andra, ofta på föräldrarna. En uppgörelse måste ske. Föräldrar, läktingar, vänner, alla får de ”bassningsbrev” där den nye sektmedlemmen skär av kontakten.
Skuld är en av de faktorer som håller ihop gruppen. Släkt och vänner har man alltså bryskt tagit avstånd ifrån, ibland efter att ha lånat pengar av dem för att ge till Lilly Gardeby. Alla kämpar för att komma när Lilly och för att inte bli utstötta ur gemenskapen anger man varandra för olika ”brott”. Så vävs man in i en härva där de onda gärningarna hindrar en från att fly. Ingemar Haglund liknar det vid de krigsherrar om gärna låter sina soldater våldta och begå andra skändligheter. För dem återstår inget civilt liv.

Hela gruppen mediterar. De ska ”ta emot” som Lilly Gardeby säger.
De sitter runt i en soffgrupp. Nyss har alla bett. Medsols har man gått runt. En bön per person. Halva bönen bör man ägna Lilly Gardeby om man ska undvika skäll. ”Tack gode fader för att du låter oss ha Lilly omkring oss,” kan det låta. Och sedan tar man sig an avhoppare eller sektens antagonister eller bara tveksamma grannar: ”Fader, ta kontroll över X.”
Men nu sitter alla tysta. Den enda som får bryta stillheten är Lilly Gardeby. En och en frågas medlemmarna ut om vad de upplever. Läkaren säger: ”Jag ser dig sitta på din tron, Lilly, och på din högra sida sitter Gud och på din vänstra sida sitter Jesus.” ”Det är rätt,” konfirmerar Lilly.

Tror sektmedlemmarna på vad de säger? Marianne Arnström berättar att man snabbt lär sig vad som är rätt och vad som är fel. Rätt är allt som prisar Lilly. Fel, definitivt fel, är att som läkarens före detta hustru, som nu också har flytt från sekten, svara: ”Ingenting”. Hon fick höra hur hon låste sig och renderades en ordentlig utskällning.
Marianne Arnström berättar en talande episod: hon går bakom sina små döttrar på väg från ett bönemöte. Hon hör den ena fråga den andra: ”Vad ska du svara idag?”
”Jag vet inte.”
”Om du säger kärlek, så säger jag fri.”
I dag bor Marianne Arnström i en sydsvensk stad. Nu lås hon för sina söner. Hon höll på att, inte ge upp, men att bli mer och mer modfälld om möjligheten att få tillbaka dem. Då dök ett ljus upp på himmelen. Det ljuset heter Mona Bolander.
Mona Bolander är den kvinna från Örsjö som under vistelse hos sekten hörde läkaren yppa hemligheter om sina patienter. Och som berättade om det i Barometern-OT förra måndagen.
Marianne Arnström hoppas nu innerligt att publiciteten ska leda till att Lilly Gardebys verksamhet får en ände.
– Ge er av, vädjar hon till medlemmarna, ge er av så att sekten inte tar fler år av ert liv.
Det har också gått utför med WLC sedan ”uppståndelsen” i Konga. Det var 21 personer inklusive barn som flyttade från Vingåker.
Flera avhopp har lett till att det i dag bara är sju kvar. Ingen annan än läkaren har arbete. Och de förr ganska stora inkomsterna från gäster som kom för att bli botade från allehanda sjukdomar med hjälp av andehealing uteblir nu nästan helt.
Marianne Arnström är den enda av avhopparna från sekten som gått ut i offentligheten. Hon säger att hon inte fruktar Lilly Gardeby längre. Ändå håller hon sin vistelseort hemlig. Fadern har av tingsrätten fått umgängesrätt med döttrarna och hon oroas över att sekten ska komma och kidnappa dem igen. Och hon är orolig för sina pojkar:
Jag skulle bara vilja prata med dem mina söner. Jag tror att jag kan förklara.

 

Fotnot: Barometern-OT ringde upp Lilly Gardeby och bad att få ställa några frågor. Ställ dem, så får vi se om jag svarar, sa hon. Så här utspelade sig vårt samtal:
Mats H Andersson: Vilket syfte har World Light Center?
Lilly Gardeby: Fortsätt.
MA: Styr du medlemmarnas liv?
LG: Fortsätt.
MA: Är det sant att gruppens medlemmar hindras från att lämna WLC?
LG: Fortsätt.
MA: Är det sant att gruppens medlemmar inte får använda medicin?
LG: Fortsätt.
MA: Hur många medlemmar finns kvar i Konga?
LG: Fortsätt.
MA: Vilka inkomster har gruppen?
LG: Fortsätt.
MA: Varför får inte gruppens medlemmar hålla kontakt med släkt och vänner:
LG: Fortsätt.
MA: En läkare som tillhör gruppen anklagas för att ha spridit hemliga uppgifter om sina patienter. Stämmer de anklagelserna?
LG: (Lång tystnad) Fortsätt.
MA: Det var alla frågor.
Sedan börjar Lilly Gardeby en monolog vars udd tycks vara riktad mot journalister. Här är något av vad hon sa: ”Ni använder telefonen i stället för att lyssna inom er själva för att komma fram till sanningen.” ”Ni lyssnar till människor som vill skada.” ” Som man sår får man skörda.” ”Jag är ingen ond människa.”
Jag försöker svara att just nu vill jag lyssna till henne, men strax lägger hon på luren i örat på mig.

tillbaka