tillbaka

Barometern 28 juli 1995

Här styr marknaden

KALMAR

Hellre går jag är det är lite folk än där det är trångt. Hellre ligger jag på stranden än går omkring i staden en solig sommardag. Men säg brända mandlar och jag ska stångas med tusenden i 35-gradersvärme om så vore. Sex olika sorter hittade jag på Kalmar marknad på torsdagen.

De som har sin lidelse för fantastiska köksknivar eller mirakulösa trasor eller älgbajs i burk eller kåd- och bivaxsalva mot psoriasis och herpes och eksem och bensår eller cd-skivor med klassisk musik eller vattenrenarfilter eller en dynamo med tillhörig lampa för veterancyklar eller t-shirt med Pamela Anderson visande nästan allt eller frys- och soppåsar  i storpack eller golvmoppar av mirakelkaraktär eller tavlor från Australien eller små behändiga mogrejer som förvandlar en vanlig svensk EG-gurka till ett under av stjärnmönster; de som gillar sånt behöver inte heller gå lottlösa från Kalmar marknad.

Knalleriverksamhetens konung, Calle ”Kniven” Gyllenfjell, har placerat sig strategiskt vid Storgatans mynning på Stortorget. I år har han bytt knivarna mot mirakeltrasor.

Han får ursäkta, men jag kommer först att tänka på Elmer Gantry, frikyrkopastorn som Burt Lancaster spelade i filmen från 1960. De mörka och buskiga ögonbrynen avskräcker inte  de damer han vänder sig mot med lite gammalmodiga formuleringar som ”och icke att förglömma, den räcker inte till mindre än…”, hur många fönster det nu var. Förresten påminner han inte om Alf Svensson? I dialekten, i patoset, ja, han låter så klok.

Knivar eller trasor, visst utsågs han till Årets Knalle i år igen.

Medtävlarna hade väl så smort munläder, men Calle ”Knivens” känsla för hur man behandlar människor, hans vänlighet saknades allt på sina håll.

– Ett par myggjagare åt dig om du har en fästmö på gång, var väl fyndigt sagt av en försäljare av allehanda begagnat gods, men inte till en farbror i 70-årsåldern. Till mig säger han ”köp en, så att du kommer i tid” när jag pillar på en gammalt fickur. Sånt är elakt, tycker jag. Kanske syftar det inte heller till affär, utan till att hålla folk (såna som vill roa sig på andras bekostnad) samlade kring det egna ståndet.

På marknadsföringskontot kan Tommy Wicklund från Stockholm definitivt skriva upp sina sex älgklövar med påsydda ögon som han har prissatt till mellan 225 och 275 kronor. Han hade köpt dem av en krögare i Emmaboda. ”Va festligt,” sa hälften, ”va äckligt” resten. Ännu vid tretiden på eftermiddagen hade han inte sålt en enda klöv, och lika bra var väl det. För de ger uppmärksamhet åt hans stånd, där i övrigt saluförs vattenreningsfilter och solbrillor.

– Juridiskt utbildad är jag, låter Tommy Wicklund i ett obetänksamt ögonblick undslippa sig.

Jag ser chansen att komma in på allvarliga frågor, och tar den:

– Du följer väl de lagar du har studerat till, punkt och pricka hoppas jag?  Särskilt de om inbetalning av skatt.

– Den inställning om folk har om oss knallar stämmer inte alls. Det är som överallt annars, en del rötägg och så många fina människor, svarar Tommy Wicklund.

– Haha, säger två godissäljande gossar lite senare på dagen.

– Högst en tredjedel av det som säljs här momsas. Fast vi är inte såna, fortsätter de och tittar på varandra och jag vet inte vad jag ska tro för de ser rätt smarta ut och dessutom pratar de stockholmska.

Och så säljer de brända mandlar.

– De godaste på hela marknaden, intygar de, och så får jag höra en lång föreläsning om varför:

De är handrullade (är det en fördel?), mandeln är inte uppdelad i småbitar utan den är distinkt och tydlig (”bra mandelgenomslag”, betygsätter senare vår fyndige nyhetschef).

Jag köper en påse av dem och sen fem till av andra godiskrämare. Sen har vi kalas uppe på redaktionen. Och den självutnämnda mandeljuryns utslag blev att till Årets Brända Mandel utse den som tillverkas av Figeholms konfektyr i Rosenfors och som god tvåa den från Råsnäs konfektyr i Timmernabben. Stockholmarnas godis, som var köpt i Nyköping, var nog bra, men verkade lite gammalt och här på tidningen är vi dessutom lokalpatrioter.

tillbaka